Kvinnor och kanon II: Judit i konsten

Som vi såg i föregående del är historien om Judit en fascinerande sådan. Den skulle också få stort genomslag i konstvärlden, då några av våra mest kända konstnärer, som Botticelli, Michelangelo, Carvaggio och Klimt, har valt att avbilda detta motiv. I nästan samtliga av dessa har man dock tagit fasta på en och samma sak – Judits skönhet och passivitet. Inte minst leker man med tanken på Judits sexualitet och det erotiska element som originaltexten försökte utsudda. Nåväl, det finns ingen anledning att utbryta i moralpanik för det, men som vi ska se tycks det samtidigt vara svårt att enbart utifrån det perspektivet göra historien om krig och hjältemod rättvisa.

Giorgionnes version är närmast löjlig – i vänster hand håller Judit svärdet likt en penna, samtidigt som hon blottar sitt högra ben genom den slitsade klänningen, för att lätt kliva på Holofernes huvud. Det är svårt att föreställa sig hur hon tidigare skulle ha utfört själva dådet. Botticellis Judit låter sin tjänarinna bära huvudet, samtidigt som hon själv stirrar ut i fjärran – förlorad i tankar, men knappast triumferande sådana.

Höjden av erotik finner vi kanske i Bartel Behams gravyrer, där vi kan se Judit naken, sittandes på Holofernes döda kropp, med svärdsklingan likt en fallos mellan hennes lår. Klimt lyckas också i sina två klassiska verk, Judit I och Judit II, porträttera henne som en oemotståndlig skönhet, vars fylliga, nakna bröst syns i centrum av duken. Det är lätt att missa, men tittar ni noga skymtar även Holofernes huvud i nedre hörnet – ett löjeväckande försök att påminna om historien om den heroiska kvinnan.

Lyckligtvis hade man, till och med före Klimts tid, börjat bryta mot denna tröttsamma porträttering. Gentileschi sätter prompt slut för det tarvliga förenklandet av Judits historia och tar oss till konsthistoriens  absoluta höjdpunkt av Judit-återgivningar. I hennes verk ser vi Judit iskallt gripa tag i Holofernes hår med ena handen och skära genom halsen med den andra. Blodet sprutar. Vid sin sida står tjänarinnan, oberörd av Holofernes krampande armar, och hjälper till att hålla ned honom mot sängen. De är fullt koncentrerade på sitt uppdrag och utför det med bravur – vi kan lätt föreställa oss hur de senare återvänder till sin hemstad för att mottas som hjältar.

            

Naturligtvis är det inte en slump att detta verk kommer från en kvinnlig konstnär. Hon fick inte bara erfara konstvärldens mansdominans, då hon exempelvis var ensam kvinna då hon upptogs som medlem i Florens Accademia del disegno. Hon fick också utstå sexuella övergrepp med en förnedrande rättegång som följd, där hon utsattes för ytterligare övergrepp och tortyr för att fastställa att hon talade sanning. Säkerligen påverkade dessa upplevelser hennes konstskapande och gav upphov till hennes banbrytande porträtteringar av kvinnor, som aktiva, tänkande och beslutsamma; egenskaper som sällan tillskrivs kvinnor i konsthistorien. I detta exempel finner vi också en god anledning att i studiet av konst och litteratur rikta större intresse till verk bortom kanon och av konstnärer och författare med vitt skilda erfarenheter. Detta berikar inte bara oss själva, utan framför allt vår kollektiva historieskrivning.

Fru Dalloway

Kvinnor och kanon I: Judits bok

Judits bok är en deuterokanonisk bibelskrift, en beteckning på skrifter äldre än övriga Gamla Testamentet, inom den katolska kyrkan. I den protestantiska läran har Judit däremot inte upptagits i Bibelkanon – kanske föll hon inte Luther i smaken.

Boken berättar om staden Betylua, som står inför hotet av assyrierna, vars general Holofernes har beordrats att belägra staden. Trots sin överlägsenhet i manstyrka väljer Holofernes att omringa staden och blockera Betyluas vattenförsörjning, för att på så vis kväva sin motståndare utan att spilla eget blod. Stadens invånare befinner sig i desperation. Nära på att ge upp, bestämmer man sig för att vänta i fem dagar på Guds nåd, och om den inte infinner sig, ska man överlämna sig till Holofernes våld.

Här träder Judit fram, en from och vacker änka. Rasande skäller hon ut sina landsmän, som tycks tro att de kan utpressa Gud. Hans nåd kommer till den som tror villkorslöst, menar hon. Hon hänger sig så åt bön för sitt folk – och tar sedan saken i egna händer.

Iklädd sina vackraste kläder och smycken lyckas hon charma sig in i assyriernas läger. Där tas hon emot av Holofernes, och förklarar att hon har lämnat sitt förlorade folk för att istället ansluta sig till honom, och avslöja Betyluas svagheter. Denne faller blint för hennes ord och hennes skönhet, och full av åtrå inbjuder han henne till en ”fest” i sitt privata rum. Där dricker han sig redlöst full och beundrar hennes skönhet in på småtimmarna – tydligen under glömska att han tidigare haft uppsåt att förföra henne.

Så tar Judit sin chans – hon ber till Gud om styrka, drar Holofernes eget svärd – och hugger av hans huvud i två slag! Triumfen är ett faktum.

Huvudet lägger hon i en säck och bär hem till sitt folk, som tar emot henne under jubel. Dagen därpå upptäcker assyrierna vad som har skett och flyr med svansen mellan benen. Ända till sin död ska Judit beundras och långt därefter ska hennes folk aldrig utsättas för lidande igen.

Vad är det då som är så fascinerande med denna berättelse? Ja, för det första är ju inte Bibeln precis översvallande av aktiva, modiga kvinnor. Det gör sig naturligtvis gällande i vår historia överlag. Säkerligen finner vi – män som kvinnor – det intressant att ta del av berättelser som skiljer sig från det vi är vana vid (åtminstone om vi är intellektuella nog att förkasta skräplitteratur).

Å andra sidan kan vi hävda att historien om Judit är tröttsamt ordinär. En vacker men farlig kvinna, som med sin sexualitet lockar män i fällan – allt för kampen mot det onda. Det finns väl ingen modern återgivning där hjältinnan inte är sexig? Samtidigt är det i boken viktigt att notera, se Judit 13:16, att Judit inte gjort något som skulle kunna fläcka eller vanära henne.

Man kan mörda och kriga i Guds namn, men inte ligga.

Fru Dalloway

”Som forvandlet” – Antiken i färg

Häromveckan öppnade Glyptoteket i Köpenhamn en utställning om Antikens målade skulptur, som jag hade förmånen att få besöka. Myterna om Antikens Grekland och Rom är många – och en av dem är naturligtvis den om den vita skulpturen. Vitt, enligt västerländsk kultur, får ofta symbolisera renhet, perfektion och godhet. Liksom den vita färgen förknippar vi gärna Antiken med liknande, perfekta egenskaper – och dess kulturella guldålder har uppkallats den ”klassiska” tiden.

”Klassiskt”. Även detta ord ger associationer till perfektion, stilrenhet och kanske framför allt tidlöshet. Just tidlöst tycks också det antika Grekland stilideal vara – ända sedan medeltiden (och naturligtvis även under Romarriket) har vi vid flera tillfällen i historien blickat tillbaka på den antika, klassiska estetiken för att både inspireras och kopiera.

Dock har vi under nästan alla dessa tider, av okunnighet eller ren ignorans, inte studerat ett av de mest utmärkande dragen hos den antika skulpturen och arkitekturen – färgerna! Idag finns det naturligtvis få spår kvar av detta hos de bevarade grekiska originalen, eller hos de romerska kopiorna – då romarna i hög utsträckning sysslade med att just kopiera grekernas skulptur har vi idag ofta inte kvar originalen, som i Grekland för det mesta utfördes i brons, utan bara de romerska marmorkopiorna. Färgen har sedan länge försvunnit under tidens lopp, men genom modern teknik kan vi idag finna spår av färg på i stort sett all bevarad skulptur. En vandring genom det antika Rom eller Aten hade varit en färgsprakande upplevelse.

För den som aldrig betänkt eller stött på denna information tidigare kan det förstås vara svårt att föreställa sig den antika, vita skulpturen i rött, gult och blått. Denna föreställning görs klart enklare tack vare utställningar som den vid Glyptoteket. Det tycks också vara så att man först nu, eller de senaste åren, på allvar har börjat intressera sig för just detta, trots att man hyfsat länge vetat om förekomsten av färg under Antiken.

Hur kommer det sig då att antikens färger har ignorerats? Kanske är det just av den anledningen att vi så länge har höjt antikens ideal och idéer till skyarna – som någon slags startpunkt för västerländsk kultur och historia. Den målade skulpturen tycks till skillnad från den vita förmedla mer liv och kroppslighet, på ett ibland närmast vulgärt sätt. Detta skulle kunna förklara varför man inte har velat revidera bilden av Antiken som den ”klassiska” perioden: perfekt, stilren – och vit.

Fru Dalloway

Bilderna är hämtade från ett flertal källor, alla rättigheter tillhör deras respektive ägare.

 

Inget är relativt

För en tid sedan förde Ylajali en spännande diskussion på Twitter om kulturrelativism, som det nu är hög tid att vi följer upp. Ylajali menar nämligen att kulturrelativism är något högst förkastligt. Alla kulturer är inte lika bra. Med detta menas absolut inte att den egna kulturen är bäst, eller att vi kan döma andra kulturer utifrån den typen av rent subjektiva värden.

Kulturen är för det första inte bunden till en viss plats. Exempelvis hade det antika Grekland en blomstrande kultur (långt innan Sverige överhuvudtaget fanns som nation), som sedan skulle falla i glömska under medeltiden. Kulturen förändras ständigt. Att sätta sin egen kultur högre för att den är ens ”egen” är alltså högst absurt, och vi får aldrig blanda ihop anti-kulturrelativism med nationalism.

Istället måste vi studera kulturyttringar bortkopplade från både tid och rum. Jag vill hävda att människor i alla tider och länder har utfört hemska handlingar, som vi också måste kunna kritisera. Kulturrelativisten säger att alla kulturer är lika bra, vilket istället ger konsekvensen att vi inte kan kritisera någon eller något. Det finns inte heller någon anledning till förändring. Här i Sverige skulle vi till exempel lika gärna kunna syssla med slavhandel och häxbränningar fortfarande, som att idag ha kriminaliserat människohandel och utvecklat ett säkert rättsystem. Enligt kulturrelativisten kan vi varken fördöma eller upphöja något av dessa scenarion.

Vi kan inte heller kritisera nutida fenomen, som krig eller förtryck av kvinnor och barn. En fälla, som jag anar att kulturrelativisten tenderar att gå rakt in i, är att vi med hänvisning till kultur låter denna typ av handlingar gå förbi oemotsagda, i tron att vi genom att kritisera kultur också uttrycker rasism eller främlingsfientlighet. Detta är naturligtvis felaktigt. Just därför är det också av största vikt att vi kan särskilja kultur från både tid och plats, samt hålla oss till grundfrågan: vad är rätt och vad är fel?

Fru Dalloway

Konstbegreppet: Verklighet och fantasi

En reflektion kring Jeanette Wintersons essäsamling ”Konst”

Att försöka definiera konst och konstens uppgifter kan tyckas både svårt, och kanske onödigt. Ska vi verkligen begränsa konsten som begrepp eller vad den kan användas till? I Jeanette Wintersons essäsamling ”Konst – essäer om extas och skamlöshet”, utgiven i originalspråk 1995, dryftas dessa frågor och flera därtill. Hon är däremot tvärsäker på en sak – konsten kan definieras och dess uppgift tycks för henne glasklar.

Det centrala, enligt hennes åsikt, är att konsten karaktäriseras av ett Annorlundaskap. Den ska också hämta beståndsdelar ur litteraturhistorien, som omvandlas till nyskapande och originellt material. Här kommer jag dock att fokusera på Annorlundaskapet. Med detta menas att konsten alltid är annorlunda och oavhängig från verkligheten; detta ligger i själva definitionen av ordet ”konst”. En sådan definition låter kanske lite luddig, och tvingar oss att först definiera vad ”verkligheten” är för något; men här syftar Winterson alltså på sinnevärlden, bestående av solida ting och skeenden. Konsten går med andra ord utanför och bortom verkligheten.

Utifrån denna utgångspunkt riktar Winterson skarp kritik mot realismen, den litterära epok som växte fram under 1830- 60-talet, men sedd som litterär genre fortfarande är mycket tongivande. Denna litterära strömning strävade efter att skildra verkligheten så som den faktiskt ser ut; vanliga berättelser om vanliga människor. Vad är det då för fel med detta?

Winterson svarar så här: ”Starka texter söker sig längs vår tankevärlds gränsland och förändrar det som redan finns där. Detta skulle de inte kunna göra om de bara återspeglade det som redan existerar.” (s. 36) Endast genom att gå bortom verkligheten kan konsten alltså påverka oss – och är det inte först då som konsten blir brännande viktig? Realismen tycks vidare vara förvirrad av sin egen definition, då man omöjligen kan särskilja den materiella världen från den abstrakta. Ting består ju av så mycket mer än dess materia – den är också den symbolik och det värde vi ålägger dem. Detta måste konstnären vara medveten om, för att kunna få oss att betrakta dem på ett nytt sätt. Om konstnären istället behandlar materian precis som vi gör i våra vardagliga liv kan hen omöjligen få oss att reflektera eller omvärdera dem, och således kommer konsten att lämna oss opåverkade.

”Konsten” som inte lämnar några avtryck – här finner vi så kallad skräplitteratur, romaner som läses som tidsfördriv, utan att ställa några krav på sin läsare. Enligt Winterson är detta alltså inte ”dålig” konst – det är inte konst överhuvudtaget. Den är så gott som alltid realistisk, eftersom den eskapism vi söker hos den kräver enkla och välbekanta texter. Författaren eller konstnären har inte omarbetat eller tolkat sin verklighet, utan bara återgett den så naturtroget som möjligt, för att vi enkelt ska känna igen oss.

Är det då så viktig att vi åtskiljer ”fin” och ”ful” litteratur, det vill säga genom att enbart ge den förstnämnde benämningen konst, som Winterson föreslår. Här är jag osäker på om jag vill hålla med. Det tycks egentligen bara handla om vilka ord vi använder, och den verkliga poängen riskerar att drunkna i kritik om elitism. För vem ska bestämma vad som är konst och inte? Och riskerar vi inte att göra ”finkulturen” än mer otillgänglig om vi ytterligare försöker åtskilja den från annan kultur?

Den viktiga poängen som jag tror att Winterson försöker göra, eller som i varje fall jag själv skulle vilja göra, är att när konst är av ett visst slag, har den en alldeles särskild potential, som gör den livsviktig för människan. När konsten förmår oss se verkligheten som mer än realisternas avskalade, reella värld, utan även alla dess andra beståndsdelar: känslor, instinkter, tankar, drifter, stämningar – ja allt det som gör världen levande – då har den en oerhörd kraft, som kan förmå oss människor att reflektera kring och värdera allt det som rör sig i vår värld, och som ger utrymme för alla de mjuka värden som bor inom oss.

Fru Dalloway

Ditt, mitt och djävulens språk

Då Ylajali i grunden är ett litterärt sällskap vill jag börja mitt skrivande här med utgångspunkt ur litteraturen, nämligen boken ”Budapest” av Chico Buarque. Här lär vi känna den brasilianske spökskrivaren José Costa, som på väg till ett konvent för Anonyma Författare tvingas mellanlanda i Budapest. I denna märkliga stad stöter han på ett än märkligare språk – ungerskan – ”det enda språk djävulen respekterar”. Dock tycks Costá inte skrämmas av detta aggressiva tungomål, utan gör det istället till sin uppgift att lära sig det utan och innan; att fullständigt assimileras in i den ungerska kulturen.

Vad som är mest intressant är dock inte historien om mannen som lär sig ett nytt språk, utan de premisser som hans förståelse för språket bygger på. Då Costá först anländer till Budapest märker han nämligen att han bara genom att lyssna på nyhetsuppläsaren på TV kan uttyda vad sägs, trots den uppenbara språkbarriären. Senare låter han sig dras med av ett ungdomspar till en bar, där de pratar och han bjuder på öl. Naturligtvis förstår han inte allt, men helheten tar han till sig utan större problem.  Något, som inte riktigt preciseras, tycks vara essentiellt för ordens betydelse, i relation till dess utformning och rytm. På så sätt kan Costá förstå vad som sägs utan att känna till själva orden. Det tycks alltså, att kan man bara precisera detta essentiella element för respektive ord, tycks det inte spela någon roll på vilket språk det uttalas. Det finns där ändå. Exempelvis: ”Silla”, ”chair”, ”stuhl”, ”szék” – någonting i dessa ord uttrycker samma sak – det vi menar när vi på svenska säger ”stol”.

Andra skulle säkerligen hävda att det inte alls finns något särskilt i själva orden – de är bara, till stor del slumpmässigt valda, stavelser och ljud vi har kommit överens om ska betyda en viss sak. En ”stol” skulle lika gärna kunna gå under benämningen ”bord”, och tvärtom. José Costa kan ju faktiskt haft ett ovanligt bra språköra (vad nu det innebär), eller helt enkelt tolkat det främmande språket genom dess miljö och tillhörande kroppsuttryck. Denna idé är dock både oromantisk och trist, vilket i sig är en god anledning att, åtminstone för en stund, förkasta den till förmån för en något mindre rationell hypotes.

Likt Platons tanke om en idévärld kontra vår verklighet, skulle jag istället genom Costás exempel vilja föreslå att det finns en sorts ”mall” även för våra språk. Eftersom vi menar samma sak oavsett vilket språk vi använder när vi uttrycker en viss sak, måste denna mall vara densamma i ”språkets idévärld”. Idén om ordet stol/silla/chair/stuhl/szék/etcetera är alltså samma idé, samma mall, och det är här vi finner det unika i varje ords utformning. Dock är det naturligtvis svårt, om inte omöjligt, att precisera detta unika element, varför denna potentiella kunskap möjligen förfaller ganska meningslös.

Det är också, som sagt, en högst ovetenskaplig tes – precis som Platons idévärld tycks den omöjlig att vare sig bevisa eller avskriva – men trots det kan jag finna den mycket fascinerande! Inom litteraturen behöver vi lyckligtvis inte enbart hålla oss till det praktiska och rationella.

Till sist vill jag gärna rekommendera Buarques ”Budapest” både för den språkintresserade, och för den som tror sig uppskatta en humoristisk, och tillika absurd historia.

Fru Dalloway

Vidare läsning om boken finner ni exempelvis även här.