Ditt, mitt och djävulens språk

Då Ylajali i grunden är ett litterärt sällskap vill jag börja mitt skrivande här med utgångspunkt ur litteraturen, nämligen boken ”Budapest” av Chico Buarque. Här lär vi känna den brasilianske spökskrivaren José Costa, som på väg till ett konvent för Anonyma Författare tvingas mellanlanda i Budapest. I denna märkliga stad stöter han på ett än märkligare språk – ungerskan – ”det enda språk djävulen respekterar”. Dock tycks Costá inte skrämmas av detta aggressiva tungomål, utan gör det istället till sin uppgift att lära sig det utan och innan; att fullständigt assimileras in i den ungerska kulturen.

Vad som är mest intressant är dock inte historien om mannen som lär sig ett nytt språk, utan de premisser som hans förståelse för språket bygger på. Då Costá först anländer till Budapest märker han nämligen att han bara genom att lyssna på nyhetsuppläsaren på TV kan uttyda vad sägs, trots den uppenbara språkbarriären. Senare låter han sig dras med av ett ungdomspar till en bar, där de pratar och han bjuder på öl. Naturligtvis förstår han inte allt, men helheten tar han till sig utan större problem.  Något, som inte riktigt preciseras, tycks vara essentiellt för ordens betydelse, i relation till dess utformning och rytm. På så sätt kan Costá förstå vad som sägs utan att känna till själva orden. Det tycks alltså, att kan man bara precisera detta essentiella element för respektive ord, tycks det inte spela någon roll på vilket språk det uttalas. Det finns där ändå. Exempelvis: ”Silla”, ”chair”, ”stuhl”, ”szék” – någonting i dessa ord uttrycker samma sak – det vi menar när vi på svenska säger ”stol”.

Andra skulle säkerligen hävda att det inte alls finns något särskilt i själva orden – de är bara, till stor del slumpmässigt valda, stavelser och ljud vi har kommit överens om ska betyda en viss sak. En ”stol” skulle lika gärna kunna gå under benämningen ”bord”, och tvärtom. José Costa kan ju faktiskt haft ett ovanligt bra språköra (vad nu det innebär), eller helt enkelt tolkat det främmande språket genom dess miljö och tillhörande kroppsuttryck. Denna idé är dock både oromantisk och trist, vilket i sig är en god anledning att, åtminstone för en stund, förkasta den till förmån för en något mindre rationell hypotes.

Likt Platons tanke om en idévärld kontra vår verklighet, skulle jag istället genom Costás exempel vilja föreslå att det finns en sorts ”mall” även för våra språk. Eftersom vi menar samma sak oavsett vilket språk vi använder när vi uttrycker en viss sak, måste denna mall vara densamma i ”språkets idévärld”. Idén om ordet stol/silla/chair/stuhl/szék/etcetera är alltså samma idé, samma mall, och det är här vi finner det unika i varje ords utformning. Dock är det naturligtvis svårt, om inte omöjligt, att precisera detta unika element, varför denna potentiella kunskap möjligen förfaller ganska meningslös.

Det är också, som sagt, en högst ovetenskaplig tes – precis som Platons idévärld tycks den omöjlig att vare sig bevisa eller avskriva – men trots det kan jag finna den mycket fascinerande! Inom litteraturen behöver vi lyckligtvis inte enbart hålla oss till det praktiska och rationella.

Till sist vill jag gärna rekommendera Buarques ”Budapest” både för den språkintresserade, och för den som tror sig uppskatta en humoristisk, och tillika absurd historia.

Fru Dalloway

Vidare läsning om boken finner ni exempelvis även här.